Jag samlar på tågförseningar. Sedan 2010 har jag, så fort jag har fått möjlighet, rest runt i Sverige i ett projekt som har tagit mig runt hela Sverige. För närvarande har jag besökt mer än 260 av Sveriges 290 kommuner. Det började som “Sverigebilder“, och 2015 kunde man följa min första Norrländska resa på bloggen, men med tiden har det börjat handla minst lika mycket om förseningar. Med tåg, buss eller spårvagn. Och annat som har med kollektivtrafik att göra. Kommunikationsproblem på många olika sätt.
“Jaså, du är en sån där som bara klagar hela tiden? Gör något vettigt istället!”
Det är precis vad jag gör. Jag skriver. Det absolut mest kreativa sättet att klaga på, som jag ser det. Jag vill också passa på att påtala att jag aldrig har haft för avsikt att klaga för klagandets skull. Det är inte givande. Jag vill försöka förbättra något. I det här fallet den svenska kollektivtrafiken.
För nej, jag tycker inte illa om kollektivtrafik. Tvärtom. Jag älskar kollektivtrafik. Utan den skulle jag inte kunna åka någonstans. Jag har epilepsi och får inte köra bil. Alltså är jag helt beroende av att åka med någon annan om jag ska någonstans. Jag har ingenting emot att åka kollektivt. Jag tycker att det är helt fantastiskt att möjligheten finns. Och jag har inget val. Jag kan inte ta bilen om bussen eller tåget inte fungerar. Därför är jag också mycket angelägen om att bussen och tåget fungerar. Mer än de flesta. Därför dessa texter.
Det började med små notiser på min dåvarande blogg. När något gick fel i kollektivtrafiken, men framför allt när jag tyckte att den uppförde sig märkligt, oförklarligt eller rent av dumt. Dessa notiser blev längre och längre. Till slut orkade jag inte skriva dem på bloggen längre. Men jag hade vid det laget skaffat en anteckningsbok och börjat skriva under pågående incidenter. Eller i alla fall direkt efter. Medan jag fortfarande kom ihåg så mycket som möjligt.
Jag tycker inte heller illa om tågpersonal, tågförare och busschaufförer. Eller trafikvärdar och informatörer. (Om jag någon gång skulle ha turen att träffa på dessa två sista mycket sällsynta arter.) Jag älskar dem för att de finns och för att de jobbar hårt med att hjälpa sådana som mig att ta sig från punkt A till punkt B. Däremot blir jag väldigt bekymrad när någon av dem INTE gör sitt jobb. När de ger helt fel information. En informatör som ger fel information eller en anställd på ett kommunikationsföretag som inte kommunicerar korrekt. Det är ett problem. Och i många fall inser de inte det själva. Ibland på grund av en extraordinär situation. Ibland för att de har gjort det så många gånger förut och inte orkar göra det ordentligt den här gången. Oavsett vilket är det ett problem för passageraren. Detta vill jag försöka belysa.
Det klagas mycket på kollektivtrafiken nuförtiden. Ibland helt rättvist, ibland på grund av att den som klagar har missförstått något. Ibland har de missförstått mycket. Om jag kan hjälpa till att reda ut några av dessa vanliga missförstånd är det också positivt. Jag klagar också. Men försöker klaga lagom mycket och på sådant som är motiverat. Vissa av texterna innehåller ganska griniga tankar och klagomål. Detta beror oftast på att de har skrivits ner under pågående tågförsening.
Jag räknar med att i framtiden göra en sammanställning av detta material, men än så länge får ni hålla till godo med några av dessa exempel:
(Var vänlig observera att dessa bloggtexter är att se som skisstexter, vissa av dem är nedskrivna i all hast och är alltså ännu inte helt renskrivna eller har funnit sin färdiga form…Vissa är till exempel i nuläget väldigt, väldigt långa…)
“En Peter Kihlgård och en halv liten dansk i Halmstad” (2008)
“Konsten att åka tåg – ett studiebesök i svensk vardag” (Skara 2011)
“Ersättningsbussen som inte var någon ersättningsbuss” (Bromölla 2012)
“Sagan om den första nedrivna kontaktledningen” (Eslöv mm 2012)
“Godnattsagan om sommarens stora tågstopp i Skåne” (Eslöv mm 2012)
“Åka vidare?” (Bromölla 2013)
“Uppför trappan och till höger” (Helsingborg, Halmstad mm 2014)
“Följ bara skyltarna” (Lund 2014)
“Farväl Fjälkinge” (Fjälkinge mm 2014)
“Ett falskskyltat Västtåg” (Trollhättan mm 2014)
“Hur man skiljer på Värmlandståg, Västtåg och SJ Regional” (Karlstad 2014)
“Karlstads hemliga busshållplatser” (Karlstad 2014)
“Bussen till Malmberget” (Gällivare 2015)
“Indirekta observationer av Umeås undre värld” (Umeå 2015, publ. 2016)
“Tag plats – en liten tåggodnattsaga” (Västkusten 2016)
Naturligtvis har jag varit med om en ryslig massa liknande incidenter sedan våren 2016 också, samtidigt som jag besökt delar av Småland, Södermanland & Ångermanland samt större delen av Öland, Gotland, Östergötland, Uppland, Västmanland, Närke, Gästrikland, Hälsingland, Jämtland, Härjedalen och Medelpad. Med mera. Men de finns inte på nätet…
Projektet har legat på is på grund av Covidläget, men nu är det dags att fortsätta. Fortfarande återstår huvuddelen av Västerbotten och Lappland samt Stockholmsområdet och delar av Småland och Bohuslän. Och några andra mindre vita fläckar på kartan…