Nattåg (2024/2025)
Att resa med ett nattåg är alltid ett äventyr. Har man tur lyckas man somna och vaknar någonstans med en okänd plats utanför fönstret. I bland flera gånger. Om man har svårt att sova. Har man otur, som jag hade förra året, somnar man inte alls:

“Klockan 18 minuter över midnatt rullade jag över gränsen till Norrland. Mellan Skutskär och Furuvik. Då var det helt mörkt utanför fönstret. Mina planer på att sova var bara att ge upp då vagnen var full av småpojkar på väg upp till repövning i fjällen. Luften fylldes av lumparminnen och högljudda skratt, och golven fylldes av långa ben så det var fullkomligt omöjligt att placera sig i en sovbar ställning även sedan repvalparna långsamt började slockna, en efter en. Ungefär samtidigt som det lika långsamt började ljusna. Jag slumrade till ett par gånger men vaknade oftast i samma stund som mina ögonlock föll ner med en tung duns. När morgonsolen lyste in i vagnen gav jag upp.” (2024)

I år var det lugnare ombord. Bortsett från en farbror som somnade med hustrun och en stor nyöppnad burk öl från Bistron i famnen. Hustrun höll han stadigt, men burken gled sakta ur hans grepp och for till sist i golvet med ljudet av ett pistolskott. Hela vagnen vaknade. Ölet spreds över golvet samt över medpassageraren snett bakom honom. Tvärs över mittgången från mig.

Efter en större mängd ursäkter och mycket torkande med vad som fanns till hands spred sig lugnet åter i vagnen. Med undantag från en medelålders man som tillbringade hela natten med att titta på roliga Youtube-klipp på sin telefon och med jämna mellanrum bröt tystnaden, och en och annan sömn, med ett högljutt fnitter…

Gällivare Resecentrum, på väg till Malmberget, april 2015, ca 09:45:
Bussdörren öppnades. Jag klev in. Hälsade på chauffören. Höll fram mitt kort.

PPIIPIIPIP!

Skrek kortläsaren ilsket. Jag försökte igen.

PPIIPIIPIP!

Skrek kortläsaren ännu ilsknare. Busschauffören tittade förvånat på mig. En gubbe på bussen, på pasagerarplatsen längst fram, sa till mig:

-Du håller kortet upp och ner!

Det var det dummaste jag hade hört. Busskort har inget upp och inget ner. Men jag har ett öppet sinne. Så jag vände det upp och ner.

PPIIPIIPIP!

Skrek kortläsaren. För säkerhets skull plockade jag ut kortet ur fodralet och testade en gång till. Kanske var det mitt skånska kortfodral som störde signalen?

PPIIPIIPIP!

Nähä. Inte det heller.

“Inte så!” Sa gubben. “Vänd på det!”

Jag orkade inte lyssna på honom. Busschauffören frågade vad det var för kort jag hade.

-Ett Länskort, sa jag. “Så det borde fungera.”
-Länskort? sa chauffören. “Det fungerar inte på den här bussen.”
-Inte? sa jag. “Varför inte? Är vi inte i Norrbottens län?”
-VÄND PÅ DET! skrek gubben.

Busschauffören förklarade att mitt kort var Länstrafikens. Och det här var en STADSbuss. Och den hör inte till länstrafiken.

“2300 spänn för ett busskort, och så fungerar det inte på alla bussar?” mumlade jag. Men chauffören hörde inte. För gubben bakom mig vrålade.

-VÄÄÄND PÅ DET!

Jag vände mig om mot gubben. Spände blicken i honom och satte kortet i handen på honom. Han tystnade. Sedan reste han sig med visst besvär och gick fram till kortläsaren. Han vinklade och siktade noga. Sedan höll han fram kortet.

PPIIPIIPIP!

-Vad kostar din biljett då? frågade jag chauffören.
-Vart ska du? frågade han.

PPIIPIIPIP!

Skrek kortläsaren bredvid mig. Gubben kliade sig i huvudet.

-Malmberget, sa jag.
-Då är du på fel buss, sa chauffören.
-Fel?
-Ja, jag kommer FRÅN Malmberget.
-Vart ska du då?
-Till sjukhuset.

PPIIPIIPIP!

Skrek kortläsaren. Gubben mumlade några norrländska svordomar och gav mig kortet tillbaka. Sedan gick han och satte sig igen. Jag påpekade för busschauffören att länstrafikens hemsida hade hänvisat mig till bussen 9:35 till Malmberget. Var det inte den här bussen? Nej, sa han. Det här är en stadsbuss, och den är i tid…

-Vad ska jag göra då? sa jag.
-Du får ta nästa buss, sa han. “De går ganska ofta.”

Jag tackade för mig och klev av bussen. Den körde vidare. Jag kliade mig i huvudet. Vadå ofta? Nästa buss till Malmberget gick 11:23. Om en timme och trettioåtta minuter. Men det kanske är ofta med Gällivaremått..

“Svinn” (2018)
Efter att ha letat länge hittar jag till slut en plats på tåget, stående, i ett hörn av Bistron. Ett flertal tåganställda passerar mig men ingen vill kolla om jag har biljett. De verkar inte se mig överhuvudtaget. En lucka till ett skåp i väggen har öppnat sig, låset verkar inte fungera och den svänger fram och tillbaka och försöker knocka mig. Till slut, efter ett par träffar på mitt ömma huvud, får det räcka och jag slår igen luckan med en smäll. Den börjar strax svänga och sikta på mitt huvud igen, men smällen har fått kassapersonalen att vakna och tillkalla en annan medlem av personalen som gör ett försök att klistra igen luckan med en ”Ur funktion”lapp.
”Bättre med spik” säger jag.
”Åh ja. Den håller nog till vi är framme…”, svarar hen.
”Ja” säger jag. ”Men håller jag?”
”Hehe. Lite svinn får vi räkna med…”

“Länskort” (2015)

“Länskort”, sa jag till chauffören och viftade med mitt kort. Han såg frågande på mig. “…hela Norrbotten” tillade jag. Jag visste redan att länskortet var så ovanligt att busschaufförerna inte hade hört talas om det. Det vanliga svaret blev ju: “Prova då, så får vi se om det fungerar…” eller något liknande. Men inte denna gång. Busschauffören tog mitt kort, knappade på sin kortläsare och höll sedan fram kortet. Han läste på displayen… 

“Nej, det finns inget på det här kortet…”, sa han.

FINNS INGET?

Jag blev förtvivlad. Jag hade betalt flera tusen för det där kortet. Och jag skulle använda det i ett par veckor till. Hade den här tomten nu lyckats RADERA mitt kort???

“Det måste finnas!” sa jag.
“Nej”, sa han. “Inga pengar.”
“Nej, inga pengar. För det är ett LÄNSKORT!” sa jag.
Han skakade på huvudet. “Jag förstår inte vad du menar…”

Jag fick tillbaka kortet. “Det brukar aldrig vara några problem. Man bara håller fram det så här…”
Jag höll fram kortet mot kortläsaren. Som jag gjort nästan varje dag sedan jag kom upp till Norrland.

PIIP!

Sa kortläsaren. Ett snällt och vänligt pip. Och displayen lyste grönt. Allt var precis som det skulle.

“Oj då.” sa busschauffören. “Välkommen in då…”

Jinxed? (Någonstans i Skåne)
Busschauffören är på gott humör. Han skämtar med passagerarna som står och väntar medan han låser upp dörren. Vi går ombord och visar våra kort. Bussen har stått i solen och ångar inombords. När busschauffören ska köra så startar bussen inte. Han försöker ett par gånger. Sedan ringer han supporten. Jag hör på hans röst att de inte verkar förstå problemet:

”NU! Jag ska köra NU! JAG HAR PASSAGERARE I BUSSEN OCH DET ÄR DAGS ATT KÖRA!

En dam ombord konstaterar att det inte är hennes dag idag. Hon har precis suttit instängd i 45 min i en annan buss. Och nu detta.

Busschauffören försöker på olika vis att få liv i bussen. Damen pratar i telefon. Till slut lyckas hon fixa skjuts på annat vis. Hon kliver av. I samma ögonblick startar bussen.

Åka vidare

-Ska du åka vidare?

Frågade tågvärden på Öresundståget en kväll i somras. På väg från Kristianstad mot Bromölla där jag som vanligt skulle hoppa av och försöka hinna med bussen hem till Olofström. Jag hade precis visat tågvärden mitt Sommarkort från Skånetrafiken.

Det är inte ofta tågvärdarna på Öresundstågen är intresserade av vart jag ska. Ibland har jag undrat varför. Åker man X2000 från Stockholm brukar personalen fråga om man ska åka vidare från den destination som står på biljetten. De vill veta vad som är min slutdestination. Om jag ska byta i Linköping skriver de upp det i sin lilla bok och om tåget blir försenat och jag missar bytet så letar de upp en ersättningsresa. Ibland blir det väldigt fel, som den gången jag åkte till Växjö helt i onödan, men oftast är det en ovärderlig hjälp.

Jag har dock aldrig varit med om att en tågvärd på ett Öresundståg har frågat om mina byten förut. Därför blev jag lite förvånad blev jag förvånad över frågan. Men mest blev jag positivt överraskad. I vanliga fall är de totalt ointresserade av om jag hinner med min buss i Bromölla. Tågpersonalen kan inte ens kontakta bussen och be den vänta några minuter om tåget är sent. Trots att båda fordonen körs av Skånetrafiken. Men denna dag var en stor dag. De frågade om jag skulle åka vidare! Jag svarade naturligtvis:

-Ja, till Olofström.
-Men det här är ett Skånekort. Det gäller bara till Bromölla.
-Ja, det vet jag. Men jag har ett månadskort i Blekinge också.
-Kan jag få se det?

Det var om möjligt ännu ovanligare. Jag har aldrig behövt visa biljett för min fortsatta bussresa på tåget förut. Det är inte ens var dag jag behöver visa Blekingekortet på bussen. När jag kliver av tåget i Bromölla, och kliver ombord på bussen, är det fortfarande Skånekortet jag reser med. Blekingekortet gäller bara för den sista biten av bussresan. Tio minuter av trettiofem ungefär. Blekingekortet har absolut ingenting med tågresan att göra, och nu var jag lite stressad då jag alldeles strax skulle kliva av i Bromölla…

-Det behövs väl inte?
-Visa mig kortet.
-Men det har ju inte med er att göra?
-Jo, jag vill se det!
-Varför?
-Ge mig kortet!!!
-Jaja, om du envisas då.

Jag plockade fram kortet. Han ryckte det till sig och gick bort till sin kollega. Detta var nämligen vid den tid som tågvärdarna på Öresundstågen inte fick arbeta ensamma. Av säkerhetskäl. Tågvärden lämnade över kortet till kollegan. Pekade på mig och sa någonting som jag inte kunde uppfatta. Kollegan plockade fram sin kortläsare och läste av mitt kort. Han gjorde tummen upp till mig. Sedan ropade han.

-Två zoner Olofström! Fungerar perfekt!

Han sa något till den förste tågvärden, som tappade hakan. Han fick mitt kort och gick tillbaka till mig. Han blängde surt.

-Ska du åka vidare MED BUSS?
-Ja, naturligtvis. Det måste jag. Jag ska till Olofström…
-Ja men varför…Åååå!

Han gick därifrån. Jag klev av i Bromölla. Tåget fortsatte över länsgränsen in i Blekinge och mot Sölvesborg. I efterhand förstår jag varför han uppförde sig så konstigt. Han ville veta om jag skulle åka vidare MED TÅGET in i Blekinge. Till Sölvesborg, Karlshamn, Ronneby eller Karlskrona. Jag trodde att han ville veta om jag skulle byta. Kanske jag borde ha förstått att han var helt ointresserad av mina byten. Men kan man verkligen begära det av mig som kund? Dessutom borde han väl veta att om man kommer från Skåne och ska till Olofström så byter man till buss i Bromölla. Det gick vid tillfället också att byta i Sölvesborg och Karlshamn, men det var onödigt långa omvägar.

Detta är ett utmärkt exempel på att kommunikation inte bara handlar om vad man säger, eller tror att man säger, utan lika mycket om vad mottagaren uppfattar. Eller, om frågan är otydlig, hur mottagaren tolkar den. Är det inte bättre att ställa en fråga som inte går att misstolka? Jag skulle rekommendera:

-Ska du fortsätta med det här tåget över länsgränsen?

eller kanske ännu enklare:

-Var ska du kliva av?

Då hade jag svarat:

-Bromölla.

Och så hade allt varit klart. Jag är medveten om att mina svar också lämnar möjlighet för tolkning, men jag var fullkomligt övertygad om att diskussionen rörde mitt byte i Bromölla. Och nog är det i första hand tågvärdens uppgift att klargöra vilket ämne samtalet handlar om. Jag förstår visst att om man redan har frågat hundra passagerare kan man vara trött på frågan. Då är det lätt att bortse från att den man frågar nästa gång kanske aldrig har hört frågan förut. Då kan det lätt bli en slarvig kortform, typ:

-Ska du åka vidare?

Precis som när min lokale Kebabman i Göteborg frågar:

-Sås?

Och eftersom jag naturligtvis vill ha sås i min kebabrulle, så svarar jag:

-Ja, tack.

När han egentligen menar:

-Vilken sorts sås vill du ha? Stark, mild eller vitlökssås?

Det tog ett antal rullar innan jag lärde mig hur det fungerade. Numera vet jag precis vad han menar, och svarar naturligtvis omedelbart:

-Vitlök!

Jag behöver alltså inte ens svara i fullständig form:

-Vitlökssås!

För vi känner varandra och både han och jag vet att det handlar om sås. Det finns ingen risk att han istället för sås lägger ett par vitlökar i min rulle. Men om inte båda parterna garanterat vet vad diskussionen gäller måste man tala klarspråk. Det måste ingå i grundutbildningen för alla som ansvarar för så många kunder som en tågvärd…

Fråga inte oss, vi har bara sålt biljetten…
En gång kom jag med en försenad buss till stationen i Skövde. Det var dags att åka hem till Göteborg efter en lång dag. Jag åkte vid tillfället med ett Regionen Runt-kort från det regionala trafikbolaget Västtrafik. Kortet gällde vid tillfället på alla Västtrafiks bussar och tåg (konstigt vore det väl annars) men också på vissa av SJ:s tåg.

Precis när jag klev av bussen kom ett utrop i stationens högtalare att ett SJ-tåg till Göteborg var på ingång. Jag tror det var lite försenat och att det var därför det råkade komma just då. Det skulle passa mig perfekt. Frågan var om jag fick åka med det med mitt kort. Lyckligtvis passerade jag, i precis samma ögonblick som jag hörde utropet, Västtrafiks informationsdisk. Och där var ingen kö! Så jag gick fram till damen bakom disken och frågade om mitt Regionen Runt gällde på det tåget.
-Vilket tåg? sa hon.
Tåget som precis är på väg in och som de ropade ut i högtalaren för två sekunder sedan? Men det hade hon inte hört. Jag fick förklara att det var ett SJ-tåg. Och kortet gällde väl på vissa SJ-tåg?

Jo, det gjorde det. Men, efter att hon hade kontrollerat tidtabellen svarade hon att nej, det gick inte alls att åka med mitt kort på det tåget. Vad synd, sa jag. Och, eftersom jag då inte hade bråttom längre, passade jag på att fråga hur man kunde se på ett SJ-tåg om mitt kort gällde eller inte. Hon svarade att det berodde på om tåget fanns med i VästTrafiks tidtabell.

Men jag som inte har någon tidtabell på mig? Då fick jag kolla på deras hemsida. Vilket jag är tveksam till om man hinner göra när man ser tåget på väg in på stationen. Och om man inte har smartphone måste det vara ännu svårare.

För övrigt, sa hon, skulle jag inte fråga henne om SJ:s tåg. Hon jobbade på Västtrafik och inte på SJ. Men jag frågade inte om SJ:s tåg i allmänhet, utan om de som Västtrafiks Regionen Runt-kort gällde på. Och eftersom det är Västtrafiks kort, som säljs av Västtrafik, borde väl Västtrafik kunna svara på hur man kan resa med dem?

Sagan om ersättningsbussen som inte var någon ersättningsbuss…

”Tåget är inställt. Det blir buss i stället…”

Suckade damen jag mötte i tunneln under spåren på Bromölla station. Jag tvärvände och gick tillbaka till busshållplatsen där jag nyss hade klivit av bussen från Olofström. Ersättningsbussar avgår vanligtvis från busshållplatser, aldrig från tågspår, och i Bromölla går alla bussar från samma plats. Förutom när busshållplatsen renoverades, men det var först några år senare…

Så jag visste var, frågan var bara om, och i så fall när ersättningsbussarna skulle komma. Jag hade ingen tid att passa, men många av de övriga passagerarna var väldigt stressade. Men strax kom en buss, skyltad till Kristianstad, körande. Förvånansvärt snabbt. Det brukar ta en ryslig tid att få fram ersättningsbussar. Men jag vet förstås inte hur länge tåget hade var inställt.

Tyvärr visade det sig att busschauffören inte hade någon aning om att tåget var inställt, även om han “kunde gissa det, med tanke på hur mycket folk” som ville åka med hans buss den här gången. Bussen var nämligen ingen ersättningsbuss, utan den ordinarie bussen mellan Bromölla och Kristianstad. Jag insåg snabbt vad det innebar, men de flesta trodde nog att det var ersättningsbussen som de klev på. Eller så tog de bara första bästa buss. Man vet ju aldrig om det verkligen kommer någon ersättning, och ingen annan information fanns tillgänglig på plats.

Bussen blev helt full men alla kom ombord. Trots det körde den inte. Vilket var helt i sin ordning. Det var en ordinarie busslinje, och det var fem minuter kvar till avgångstid. Vi satt där och väntade och mina stressade medpassagerare muttrade och pustade i kör omkring mig…

Vi avgick från Bromölla vid kvart över 11, ganska precis en kvart efter att tåget skulle ha gått, och ungefär samtidigt som tåget skulle ha varit framme i Kristianstad. Avståndet mellan Bromölla och Kristianstad är nämligen bara två mil, och tar ungefär en kvart med tåg. Något längre tid med ersättningsbuss. Men nu var detta ingen ersättningsbuss. Den ordinarie busslinjen mellan Bromölla och Kristianstad (via Fjälkinge) är avsedd för alla de som bor småorterna utmed järnvägen där tåget inte stannar. Så den tar god tid på sig. Först en ordentlig sightseeingtur genom Bromölla, därefter vidare genom Gualöv, Bäckaskog, Fjälkinge och Hammar (för att nämna de största orterna). Därefter Kristianstad där den kör in via lasarettsområdet. Ett tjugotal stopp blir det innan den ankommer Kristianstad C, 43 minuter efter start.

Irritationen i bussen växte för varje by och för varje stopp. Det hjälpte liksom inte att busschauffören förklarade att han inte var någon ersättningsbuss. Informationen gick inte in i passagerarnas redan överhettade huvuden. Och det är ju förståeligt. De hade tider och tåg och byten och flyg att passa. De flesta skulle vidare till Hässleholm, Lund och Malmö. Några skulle med andra tåg. Ett antal skulle hela vägen till Kastrup och hade flyg att passa. När vi kom fram till Kristianstad var tåget sedan länge försvunnet. Om det någonsin funnits. Jag vet ju inte om det var inställt där också. Jag fortsatte min resa med en annan buss. Men när jag dessförinnan klev av bussen, som inte var en ersättningsbuss, i Kristianstad hörde jag passagerarna svära åt chauffören. ”Var han verkligen tvungen att stanna vid varenda jävla…”

Ja, det var han. För återigen, det var ingen ersättningsbuss. Jag tyckte synd om chauffören. Det var inte hans fel att bussen invaderades av försenade resenärer. Det var inte heller resenärernas fel att de var försenade. Det är problemet med försenade och inställda tåg – det är aldrig någons fel – eller?

En kväll i Eslöv… (Sommaren 2012)
21:18 Pågatåget som står bredvid mig ska inte längre åka till Kristianstad utan nu står det att det ska mot Malmö Hyllie. Det är ännu mer folk på bussterminalen nu än det varit som mest tidigare på kvällen. Och inga ersättningsbussar har synts till på länge…

Fortfarande lastar tågen av folk och ökar på folkmassan. “VAR ÄR BUSSEN!” skriker ett gråtande barn. Den allmänna ljudvolymen påminner om Kiviks marknad. En man ser att jag antecknar, frågar om jag är Eslövs tidning och ber mig skriva något bra.

Upprörda röster har omringat tågvärden vid Pågatåget. “Varför kör ni inte?” (Vi väntar på rött ljus) “Är det fri ombokning?” (Inte vad jag vet) “Jamen det stod ju där. Vi ska till Göteborg” (Jaja, kliv ombord då) “Jag måste sälja min KENT-biljett nu…” (Inget svar)